Ja, platsen kunde omöjligen vara vackrare. Denna gigantiska, katedralliknande byggnad i Bryssel sticker onekligen ut på padeltouren. Gare Martime ritades 1902 och invigdes fem år senare som en 40 000 kvadratmeter stor godsjärnvägsstation.
2021 förvandlades stationen till en kontors- och evenemangsstad med plats för innovation och artistskapande.
Och just nu har jag faktiskt svårt att tänka mig någonting bättre passande i det vackra byggnadskomplexet än Daniel Windahl från Stinsvägen i Hemmeslöv. Att som svensk padelspelare försöka slå sig in i den absoluta världseliten i padel är onekligen innovativt och den padel han spelar just nu är definitivt artisteri på hög nivå.
Jag kan inte låta bli att bli lite tagen när jag tänker på den resa han har gjort.
Av en märklig slump råkar jag själv bo i samma trappuppgång som Windahl och när jag nu sitter och tittar ut från Stinsvägen kan jag inte låta bli att bli lite tagen när jag tänker på den resa han har gjort som padelspelare.
Jag kommer så väl ihåg när Windahl med stapplande steg började spela padel. Det var 2016. Redan året efter vann han SM i Halmstad i par med Simon Vasquez.
Men Windahl nöjde sig inte med att vara bäst i Sverige. Han ville betydligt mer.
Jag minns också när han 2018 för första gången åkte i väg med stort självförtroende för att spela WPT-kval och hur hårt han kraschlandade när han märkte att det inte ens i pre previa räckte särskilt långt med att ha en fräsig smash och en tung volley.
Det var där resan började på riktigt. Windahl hade kunnat nöja sig med att vara stor i Sverige. Det hade varit så bekvämt och lätt. I stället valde han att ta den absolut svåraste vägen, att lära sig spela padel på riktigt; att behärska olika spelstilar, olika underlag, vind, sol, fuktiga glas och att bli en spelare som inte gnäller över förutsättningar, utan istället försöker använda dem till sin fördel.
Han lärde sig spela försvar och att skaffa sig alternativ när motståndarna helt enkelt var för bra för att ge lägen för den där smashen.
Längs vägen har de rivit sig på taggiga växter, ramlat, skrubbat knäna, säkert gråtit, men fortsatt att envetet vandra år efter år.
Det är en resa som han till stor del har gjort tillsammans med Simon Vasquez och Andréas Johansson. Tre modiga pionjärer som gav sig rakt ut i okänd djungel för en obekväm tillvaro med drömmar om att åstadkomma saker de för alltid kan vara stolta över.
Längs vägen har de rivit sig på taggiga växter, ramlat, skrubbat knäna, säkert gråtit, men fortsatt att envetet vandra år efter år.
Och nu står Windahl här. Det är den stora chansen som han drömt om ända sedan 2018: att på en stor scen få slå ett riktigt stort lag och göra något som aldrig tidigare har gjorts.
När Windahl och Vasquez mötte Juan Tello och Alex Ruiz i Malmö var det första gången som jag på allvar insåg att den här drömmen är fullt realistisk, att svenska spelare ska kunna besegra världsspelare i de allra största sammanhangen.
I kväll har Windahl tillsammans med sin partner José Solano chansen att ta sig till kvartsfinal på Premier Padel. Läs gärna den meningen igen och låt den sjunka in.
Lyckas han så är det med marginal det största som har hänt svensk padel.
Den här gången känns det verkligen som att det finns en möjlighet att spränga barriären.
Windahl har sakta men säkert förberetts för detta ögonblick. Han har flera gånger fått beträda de största scenerna, men allt som oftast då stött på lag som Lebron/Galan eller något liknande.
Den här gången slipper han det. Han har för en gångs skull haft marginalerna med sig även när det gäller lottningen. Han och Solano möter Jon Sanz och Coki Nieto, rankade 16 och 18 i världen. Givetvis två toppspelare, men inte de där ”galacticos” som känns helt ouppnåeliga.
Den här gången känns det verkligen som att det finns en möjlighet att spränga barriären.
I slutet av förra året pratade jag med Windahl om hans planer inför 2024 och i dag är det lätt att minnas en sak som han sa då:
- Jag ska fortsätta med Solano. Jag tror att vi kan bli riktigt bra, att vi till och med kan nå kvartsfinal om vi bara har lite flyt i lottningen.
Faktiskt så tror jag att Daniel Windahl är en stor inspiration för hela världen.
Är det något jag har lärt mig genom åren så är det att ta det Windahl säger om sina mål och drömmar på stort allvar. Han har nämligen en förmåga att förverkliga dem.
Allt Windahl (och Vasquez) gör just nu är otroligt viktigt för svensk padel. Han visar vad som är möjligt och är såklart en enorm inspiration för spelare som Albin Olsson, Adam Axelsson, Willy Släryd och för all del alla 12-åringar som just nu tränar hårt och bär på egna drömmar.
Är det något Svenska Padelförbundet borde prioritera de kommande åren så är det att på alla tänkbara sätt stötta de spelare som vill följa efter, som vill lämna den trygga ankdammen för att följa med in i djungeln för att lära sig. Det är det som på sikt kan göra Sverige till en grym padelnation.
Här skulle jag kunna vara småaktig och påminna om de tillfällen då förbundet faktiskt direkt har motarbetat Windahls satsning, men i dag är vi storsinta och struntar i det.
Faktiskt så tror jag att Daniel Windahl är en stor inspiration för hela världen. Ja, alltså hela den nya padelvärlden, alla de länder som blivit bitna av padel men som alltid sett Argentina och Spanien som något ouppnåeligt.
Windahls framgångar hjälper spelare från Belgien, Holland, Italien, Frankrike och andra länder att fortsätta tro och att inse att det faktiskt är möjligt.
Tänk om vi ikväll har en svensk i kvartsfinal i en världstävling.
I så fall blir det med all sannolikhet mot Juan Lebron och Paquito Navarro.
Jag tror jag måste lägga mig ner och vila en stund.
Johan Håkansson
